Men för att lätta på deras känslor och hemlängtan så ordnades det en besöksdag igår, lördag, för att påminna dem om att den civila världen finns kvar, att flickvännen inte lämnat dig.
För två år sedan var det jag som var flickvännen. Det var jag som stod vid porten och väntade på att få se min käraste utan hår och med gröna kläder. Men nu var det min tur att ha de gröna kläderna på, och när man började se omkring så fattade man att besöksdagen egentligen är bara en påminnelse åt rekryterna att livet inte är slut, att mamma finns där på andra sidan porten.
Själv tog jag det mer som en "hej här bor jag"- dag. Träffade lite familj, åt lite ärtsoppa med pojkvännen och drack en kopp kaffe på det överfulla soldathemmet. Inget extra, för jag är här frivilligt, och jag vet att livet utanför nog kan vänta, men alla kanske inte har fattat det. Ännu.
-IMF
Men fint var det att se så mångas familjer komma från när och fjärran för att se på sina småttingar och älskade när de är klädda i statens kläder. Mysigt liksom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar