Det är jag som är Ida.
En helt vanlig 20 årig brud från Sjundeå som numera bor i Ekenäs med sin sambo och som jobbar för tillfället åt Raseborgs Stad som kvällsledare på ungdomsbyrån och som kanslist för Västnyländska Ungdomsringen, VNUR. Och så är jag också med i komedin Raseborgs Ruiner som spelas på Kulturhuset Karelia i Ekenäs.
Men om 18 dagar kommer allt det här att förändras, mina arbetskontrakt kommer att ta slut och min inryckningsorder träder i kraft. Jag är nämligen påväg in i de gröna, in till Dragsvik.
Ni som känner mig vet att jag har en annan blogg, Gunhild, där jag berättar om mina tankar och mina funderingar och hur det gick till när jag nästan tappade bort mig i Helsingfors trafik. Men den här bloggen kommer att endast berätta om hur mitt liv är inne i militären, och när den tiden är över så kommer jag att lämna den här bloggen åt sitt öde.
Och som ni smartare läsare redan kunde ana, så skriver jag inte detta inlägg inifrån Dragsvik, utan från min egen säng, då jag inte ännu rykt in, men tänkte ta detta tillfälle och berätta lite om hur det känns att ha så få dagar kvar i sitt civila.
Julen är ju snart här, och det betyder att man kommer att få spendera lite tid med familj och sina vänner. Jag som inte mer bor med min familj tycker att det kommer att vara riktigt mysigt att ta sig till sina hemknutar. Och det gör det kanske lite lättare att lämna det civila, att veta att allt kommer att gå bra hur det än slutar, som att ha en stor avslutningsfest. Det som för tillfället är mest vemodigt är ju nog att veta att jag snart måste ge tillbaka mina arbetsnycklar och mina arbetskläder och säga hejdå åt mina kollegor. Det har varit en hemskt trevlig tid, och jag kommer att sakna både mina arbetskamrater och ungdomarna i diverse ungdomsgårdar.
Det som dock oroar mig mest är min fysik. Jag är 172 cm och lite överviktig. Inte ett vrak direkt, men tillräckligt för att det ska påverka. Och min kondition är inte heller på topp, fast jag försökt träna nästan hela hösten. Nu kanske jag bara måste inse att det här är jag just nu, men jag kommer att försöka mitt bästa hur jag än ser ut.
Vi hörs!
-IMF
