Sista kvällen

Det skulle kunna vara vilken kväll som helst. Det skulle ha kunna vara en helt vanlig kväll på soldathemmet. Gå till kvällsbiten som aldrig förr och tala med sina vänner som om ingenting skulle vara annorlunda. Men det är inte vilken kväll som helst och snart blir allting annorlunda. 

För det är den sista kvällen. 

Den sista kvällen på brigaden. 

Den sista kvällen som beväring. 

Den sista kvällen förrän allting ändras. 

Inte för att det kommer som en överraskning. Vi visste alla att den nån gång kommer och vi visste också exakt när den kommer. Min råkar vara idag.

Här ligger jag nu i min säng. Sängen jag luggit i så många gånger förr. Visserligen i lite olika rum, men madrassen har jag haft från dag ett. Och hur normalt det än känns så vet man att det snart är slut. Imorgon på morgonen kommer jag inte att bädda sängen som alla andra mornar. Jag kommer inte att se till att rutorna ligger i linge med madrassens kanter och att vecket vid dynan är spänt och fint. Jag kommer inte att sätta på mig mina inneskodon och tänka på att gå i duschen på dagen och jag kommer absolut inte att sätta på mig min vanliga tjänste uniform. På morgonen kommer jag att för en sista gång sätta på mig permissionsdräken och placera baretten snett på mitt huvud. Jag kommer att sköta några sysslor och sedan också ge bort dem. Och efter lunchen kommer jag samt några andra att fö ut genom porten med civila kläder och civila väskor och ett soldatpass i fickan. Vi kommer att hemförlovas, hur konstigt det än känns. 

Men det är imorgon, inte idag. För idag ska ja ännu få sova, en sista gång i försvarsmaktens lakan, på min gula dyna och i mitt ljusblåa täcke. 

-IMF

Broderskap

Det känns vemodigt. För varje morgon blir dagarna färre, men det känns inte egentligen fören det påriktigt börjar vara få piggar på kammen. Och nu är det. Sex för att vara exakt. Och det är skrämmande. 

Inte för att men inte har väntat på det här, för det har man ju. Ända sen den förra kontingenten blev hemförlovad har jag väntat på min tur, men nu när min tur är kommen vet jag inte om jag är helt färdig. Jag har varit i skogen ett stort antal dagar, jag har skjutit och sprängt och lärt mig rädda liv, men ändå känns det som om jag har nånting kvar att visa, nånting kvar att utföra.

Men fast jag kommer att sakna det där skjutande och springande i skogen så kommer jag nog mest att sakna det manskapet jag spenderat mina 255 dagar med. Idag är dag 249, och jag kan inte fatta att jag och sex dagar inte kommer att få träffa och umgås med dessa människor som blivit mina bröder mer. Ingen som kommer och frågar ifall jag vill sitta med den på lunch, ingen som kommer bara för att prata skit eller frågar ifall man vill gå på en kaffe till soldathemmet. Jag kommer inte att ha nån att prata med på vägen till badrummet eller på vägen till transportcentralen. 

Det vi huvudsakligen lär oss här är ju att försvara vårt land, finnas där i krissituationer och i mitt fall rädda dem i nöd och i livsfara. Men vi lär oss också att uppskatta dem vi strider med, att lita på våra kamrater och att tåla dem man minst vill umgås med, för vi är en sammansvetsad trupp och vi vet att ifall det nånsin kommer att hända något så är det vi som står där, ända till slutet. 

Dagarna börjar ta slut, men det här är bara en början på resten av mitt liv. 

-IMF