Sista kvällen

Det skulle kunna vara vilken kväll som helst. Det skulle ha kunna vara en helt vanlig kväll på soldathemmet. Gå till kvällsbiten som aldrig förr och tala med sina vänner som om ingenting skulle vara annorlunda. Men det är inte vilken kväll som helst och snart blir allting annorlunda. 

För det är den sista kvällen. 

Den sista kvällen på brigaden. 

Den sista kvällen som beväring. 

Den sista kvällen förrän allting ändras. 

Inte för att det kommer som en överraskning. Vi visste alla att den nån gång kommer och vi visste också exakt när den kommer. Min råkar vara idag.

Här ligger jag nu i min säng. Sängen jag luggit i så många gånger förr. Visserligen i lite olika rum, men madrassen har jag haft från dag ett. Och hur normalt det än känns så vet man att det snart är slut. Imorgon på morgonen kommer jag inte att bädda sängen som alla andra mornar. Jag kommer inte att se till att rutorna ligger i linge med madrassens kanter och att vecket vid dynan är spänt och fint. Jag kommer inte att sätta på mig mina inneskodon och tänka på att gå i duschen på dagen och jag kommer absolut inte att sätta på mig min vanliga tjänste uniform. På morgonen kommer jag att för en sista gång sätta på mig permissionsdräken och placera baretten snett på mitt huvud. Jag kommer att sköta några sysslor och sedan också ge bort dem. Och efter lunchen kommer jag samt några andra att fö ut genom porten med civila kläder och civila väskor och ett soldatpass i fickan. Vi kommer att hemförlovas, hur konstigt det än känns. 

Men det är imorgon, inte idag. För idag ska ja ännu få sova, en sista gång i försvarsmaktens lakan, på min gula dyna och i mitt ljusblåa täcke. 

-IMF