Att vara hemma

Åtminstone fem dagar i veckan spenderas på brigaden. Sakta men säkert börjar det till och med kännas som ett andra hem, man trivs, man passar in.

Men så kommer den dagen man ändå lite väntat på, lomapäivä, dagen då man får hoppa på bussen, tåget eller i mitt fall börja gå hemåt. Det är en befriande känsla att få ordern att lämna området och ta sig hem. Det betyder att man får träffa sina nära och kära, släkt och vänner, och man får äta den maten man lagar själv, sova i sin egen säng oc vakna när man vill. 

Men att fara på loma är inte alltid en dans. Ibland kommer det riktiga livet emot som en vägg. Man slår sig, faller och ligger där på marken hjälplös och sårbar. Och det värsta med det är att loman är för kort, man hinner inte ta sig upp på sina fötter före man ska tillbaka, och det finns inget tyngre än att gå ut genom ytterdörren i uniform och veta att man hade något på hälft där inne, men nu måste det vänta en vecka. För i militären finns det inte tid för att fixa saker, för att trösta, för att sörja en vän. 

Och nu ligger jag själv här, med allt dör många civila tankar i huvudet som bara får vänta. Jag har inte tid för dem nu, och fast ni kommer att tynga och trycka mig ner så får ni vänta. Förlåt. 

Vi hörs!

-IMF

Haaveet Kaatuu

Alla kommer till militären av olika orsaker, de flesta för att de måste, men vissa ser det som en heder, som ett sätt att få en viss utbildning.

Efter g-perioden blev vi alla placerade till de enheten där vi kommer att tjänstgöra på riktigt. Vi kunde förstås lägga in önskemål, men besluten kom från högre makter, och dagen då man får veta vart man hamnar kallas för Haaveet Kaatuu, och som namnet säger så är det då drömmarna blir krossade.

Själv ville jag ha en chefsutbildning, gå Underofficersskolan. Men det går inte alltid som man vill.

Samma dag som detta skedde hade vi också vakutbildning, vi hoppade alltså i havet med alla kläder på bara för att känna hur det känns och veta hur man kommer upp. Nå det gick som det gick, och efteråt fick man ju på sig torra kläder och man blev varm ganska snabbt, men sen kom stunden så alla kallades till korridoren. Enhetschefen stod och väntade med en lång lista i sin hand, och då visste vi att det här nu var de slutgiltiga besluten. Han räknade upp namn och uppgifter och dagar. Till slut kom mitt namn, men inte alls med den mängden dagar och den uppgift jag hade anmält intresse för, utan helt tvärtom, det var något jag inte alls ville bli. Jag kände hur jag blev kallsvettig, hur mitt ansikte tappa färg och bur tårarna trängde sig ut. Jag kände mig misslyckad, inte tillräckligt bra. Den sorgsna känslan förvandlades snabbt till ilska och till ångest. Jag tror jag aldrig har känt mig så sönder, så sliten och så misslyckad. Och efter en lång stund av sittande i ett hörn där jag försökt lugna ner mig så gick jag till enhetschefen för att skriva underpappret. Det gick inte att ändra på besluten, det var det här jag skulle göra ända till den 13 september. Min hand skakade, men ändå lyckades jag skriva en skakig underskrift. Nu var det officiellt. Jag skulle bli medicinalman.


Hur över dramatiskt det än låter så är det sant. Men det går inte alltid som man vill, men alltid är det inte så hemskt som det verkar. Och nu när jag har en fjärde del av medicinalmannakursen avklarad så kan jag säga att det skulle ha kunna bli värre, för sist och slutligen är det attityden som bestämmer om man trivs eller inte.

Ha det bra och ge inte upp!

-IMF

P.s. Glöm inte att andas.

Faneden

Nu har det gått lite över två veckor sen vi svor faneden.

Det var en solig dag. Fåglarna sjöng på morgonen när vi stod utanför enheten och övade på taktmarschen. Morgondimman täckte gräsmattan, men det var ändå inte kallt. Alla hade duschat och satt på sig sina permissionskläder. Stugorna var städade och allting var färdigt. Gästerna kom igenom portarna kl.10, medan spektaklet började först 12.

Det var en festlig stund att marschera in på plan i marschmusik, att ta av sig mössan och lyfta sin hand och svära att försvara sitt fosterland.

Jag vet inte vad annat man kan säga, en dag med musik, de nära ock kära och en befodring. Kan livet bli bättre?

-IMF