Haaveet Kaatuu

Alla kommer till militären av olika orsaker, de flesta för att de måste, men vissa ser det som en heder, som ett sätt att få en viss utbildning.

Efter g-perioden blev vi alla placerade till de enheten där vi kommer att tjänstgöra på riktigt. Vi kunde förstås lägga in önskemål, men besluten kom från högre makter, och dagen då man får veta vart man hamnar kallas för Haaveet Kaatuu, och som namnet säger så är det då drömmarna blir krossade.

Själv ville jag ha en chefsutbildning, gå Underofficersskolan. Men det går inte alltid som man vill.

Samma dag som detta skedde hade vi också vakutbildning, vi hoppade alltså i havet med alla kläder på bara för att känna hur det känns och veta hur man kommer upp. Nå det gick som det gick, och efteråt fick man ju på sig torra kläder och man blev varm ganska snabbt, men sen kom stunden så alla kallades till korridoren. Enhetschefen stod och väntade med en lång lista i sin hand, och då visste vi att det här nu var de slutgiltiga besluten. Han räknade upp namn och uppgifter och dagar. Till slut kom mitt namn, men inte alls med den mängden dagar och den uppgift jag hade anmält intresse för, utan helt tvärtom, det var något jag inte alls ville bli. Jag kände hur jag blev kallsvettig, hur mitt ansikte tappa färg och bur tårarna trängde sig ut. Jag kände mig misslyckad, inte tillräckligt bra. Den sorgsna känslan förvandlades snabbt till ilska och till ångest. Jag tror jag aldrig har känt mig så sönder, så sliten och så misslyckad. Och efter en lång stund av sittande i ett hörn där jag försökt lugna ner mig så gick jag till enhetschefen för att skriva underpappret. Det gick inte att ändra på besluten, det var det här jag skulle göra ända till den 13 september. Min hand skakade, men ändå lyckades jag skriva en skakig underskrift. Nu var det officiellt. Jag skulle bli medicinalman.


Hur över dramatiskt det än låter så är det sant. Men det går inte alltid som man vill, men alltid är det inte så hemskt som det verkar. Och nu när jag har en fjärde del av medicinalmannakursen avklarad så kan jag säga att det skulle ha kunna bli värre, för sist och slutligen är det attityden som bestämmer om man trivs eller inte.

Ha det bra och ge inte upp!

-IMF

P.s. Glöm inte att andas.