Skyddsmask övningen

Hela tiden lär vi oss viktiga saker en krigare måste kunna. Ibland är de mer fysiska och ibland är det mindre fysiska. Nyligen så stod det skyddsmask på scemat.

Tänk dig att du är i en bastu. Men det finns ingen lava att sitta på. Det är heller inte varmt och du visar absolut ingen hud för du är påklädd i en regnrock och regnbyxor med ett par vintergummistövlar. På ditt huvud har du inte bara din spända huva utan också din hjälm, och ditt ansikte täcks av en skyddsmask som skyddar dig ifrån att få tårgas i dit ansikte, då det inte mera är en bastu, utan en container fylld av gas. Och på det här sättet vet du ifall din skyddsmask är tät eller inte.

Var inte oroliga, skulle min mask inte ha varit tät så skulle bara mina ögon ha tårats och ansiktet börjat klia, eftersom vi gör övningen för att prova våra skyddsmasker och inte för att ta livet av beväringarna. Men visst kittlade det lite i magen när man går in i en mörk container och ser på när utbildaren börjar gasa. Och efteråt fick vi förstås lära oss hur man tvättar av sig all gas, så man inte går omkring med tårgas på sina kläder, och efter övningen hade vi välförtjänt självvård, d.v.s. dusch och ännu en extra avsköljning av skyddsmasken.

Orsaken varför det heter skyddsmask och inte gasmask är att masken inte bara skyddar dig från gaser och orenheter som t.ex. radioaktivt damm i luften, utan också ditt ansikte från värmestrålningar. Kommer det ett alarm så är masken det första du sätter på och det sista du tar av dig. vid en varning sätter man först skyddsutrustnigen på sig och masken först vid varning, detta för att det kan gå timmar efter varningen före den egentliga faran kommer och det skulle vara onödigt att sitta där med förminskat syreintag såpass länge.

Det är intressant och lärorikt, och varje dag så känns det mer och mer som ett andra hem

Nå imorgon sätts allting på spel då det gäller att göra sig redo och marschera mot det första lägret.

Ha det bra!

-IMF

Marsch

När det sades år mig att det var dags för marsch började jag direkt tänka på taktmarsch i snygga uniformer och vapnet på axeln. Det är inte alls så som det är. 

Men nästan. Egentligen så går man efter varandra i en lång kö med fem meters mellanrum från killen framför dig. Du ska ha fullständig stridsutrustning på dig, och eftersom det är vinter så skulle vi ha våra vita camouflage byxor. Sen går man där tyst i hur länge det sen än må ta. Man pratar inte, man sjunger inte och man lyssnar inte på musik. Det enda sättet som används för kommunikation är handtäcken som används för att den första mannen ska få kontakt i den sista mannen, och åt andra hållet. 

Man skulle ju tro att det är långtråkigt, men tvärtom, det är riktigt uppfriskande, själv spelade Imperial March i mitt huvud hela vägen. Kanske det var utrimustninhen meg hjälmen och allt, eller så var det vädret och defakto att vi hade haft stridsövnibg i skogen, men nånting fick allting att kännas så viktigt, fint och meningsfullt. Jag slog visserligen knät i allt krypande i snön, men sist och slutligen var det inte så farligt.

Det viktiga att komma ihåg är ändå att klä sig rätt. Inte för lite, men definitivt inte för mycket. Svetten börjar snabbt och rinna när man börjar traska iväg, så ta istället med ett extra plagg du kan slänga på dig när det är paus, istället för att först svettas och sen frysa. Nyckeln till en lycklig dag är också torra handskar. Såna ska man ha i väskan.

Men efter en dag men ärtsoppa i skogen och snö i skorna så kan jag säga att det både var lärorikt och roligt. 

Tills nästa gång! 

-IMF

P.S. Slog mitt knä på enheten också, så det finns en risk att jag inte kan skriva om skjutbanedagen imorgon när jag knappast själv deltar, men oroa er inte, historierna tar inte slut i första hand :) 

Bokstavskombinationer

Det kommer en dag då man vaknar och vet att allting är fel. Din näsa och fina ögon rinner, ditt huvud bultar och din kropp skakar. Feber. 

Och här i militären sånär det inte bara att se sjuk ut och säga att man inte kommer med, utan man måste sjukanmäla sig på morgonen och sedan gå till det så kallade sjukis. 

Där brukar man dessutom få vänta, och av någon orsak så måste du ha din träningsdräkt på dig när du går dit. Och väntan kan vara varierande, vissa väntar en kvart, vissa tre timmar eller kanske mer. Jag behövde kanske vänta en halv timme, om ens det. Och jag var ju ett lätt fall, feber och flunssa, så när jag gick in till mottagningen så kastades det en massa piller på mig och sen skrevs det ut en befrielse. 

Det är nu den knepiga kommer. För i militären är man inte bara sjuk och frisk, utan man får en befrielse beroende på ditt tillstånd, och alla dessa befrielser har en förkortning, en bokstavskombination dom man borde kunna. Den befrielsen jag fick idag var BT, befriad från all tjänst. Det betyder att det enda jag har gjort idag är att jag har legai i min säng, läst lite bok och gått till maten. När du har BT så behöver du inte göra nånting annat än att äta, vilket är bra just för feber så får man vila så att man inte blir värre. Men har du BT så får du inte gå på permission eller till soldathemmet, eller nånting annars den stilen, då ska du bara ta det lugnt och vila, men eftersom jag vilar idag halva dagen och jag vill så gärna hem imorgon, så är min morgondagens befrielse BTUT, som innebär att jag är befriad från utetjänst, och jag kan vid behöv säga till när jag inte orkar så behöver jag inte fortsätta. Har man BTUT får man gå på permission, men det lönar ju sig att då sova hemma över permissionen så man är pigg och kry nät man återvänder till brigaden. Sen finns det ju en massa andra bokstavskombinationer, och de alla är inte ens relaterade till befrielserna, men vi går in på det en annan gång. 

Såhär var min första befrielse, vi hoppas att allt går som planerat så jag snart får njuta av min första permission.

Ha det bra! 

-IMF

Besöksdag.

I nästan varje finsk mans liv sker någon gång en stor förändring. De har vetat att denna dag kommer att komma direkt från födseln, men de verkar alla lika chockade när den kommer. Den dagen var på måndagen. Dagen då dessa gossar måste lämna mamma och flickvän hemma, börja bädda sin egen säng och måste lyda vad andra säger. Militärtjänsten.

Men för att lätta på deras känslor och hemlängtan så ordnades det en besöksdag igår, lördag, för att påminna dem om att den civila världen finns kvar, att flickvännen inte lämnat dig. 

För två år sedan var det jag som var flickvännen. Det var jag som stod vid porten och väntade på att få se min käraste utan hår och med gröna kläder. Men nu var det min tur att ha de gröna kläderna på, och när man började se omkring så fattade man att besöksdagen egentligen är bara en påminnelse åt rekryterna att livet inte är slut, att mamma  finns där på andra sidan porten.

Själv tog jag det mer som en "hej här bor jag"- dag. Träffade lite familj, åt lite ärtsoppa med pojkvännen och drack en kopp kaffe på det överfulla soldathemmet. Inget extra, för jag är här frivilligt, och jag vet att livet utanför nog kan vänta, men alla kanske inte har fattat det. Ännu. 

-IMF 

Men fint var det att se så mångas familjer komma från när och fjärran för att se på sina småttingar och älskade när de är klädda i statens kläder. Mysigt liksom

In(t)rycket

Det är fredag. Det är nu femte dagen jag har på mig de gröna kläderna staten förser mig med. 

Den första dagen var yrsel, mycket känslor och ännu mer människor. Och så stod man där, inne i ett rum, en stuga som det heter, men en otroligt ting rycksäck fylld med kläder, täcken, skor och allt möjligt annat, på ryggen medan man träffar 8 stycken andra i samma situation, och tre stycken andra som var i samma situation ett halvår sedan. Annars var du omringad av hundratals unga men utan hår, men så är det ju, kvinnorna i militären är en absolut minoritet, men när man en gång sätter foten innanför portarna så spelar könet inte mera någon roll.

Och efter det gick det bara framåt. Vi har lärt oss formationer, vilken pluton vi är i, information om kompaniet vi är vi, militärgader, vapenvård och så mycket mer. Och allt det här på fem dagar. 

Men fast min kalender säger att det gått fem dagar så känns det som om jag känt dessa brudar en evighet. Vi trivs tillsammans, skrattar och svettas och gör vårt bästa. Vi har ett gemensamt mål, och här strider man inte för sig själv som man gör i skolan eller på arbetsmarknaden, vill du lyckas måste dina kompisar också lyckas.

Jag har fått ett vapen och en vapennummer som jag ska lära mig, vilket jag har gjort. Jag har fått en massa kläder och skor till olika ändamål, och jag har fått fyra måltider per dag. 

Det är väckning 06.00 och det är tystnad 22.00 alla dagar. Telefonen får man ha framme under tystnaden om man då är tyst medan man använder den.

Det är så mycket regler att lära sig, men i slutändan är det värt det, jag kom hut för en orsak och jag ångrar mig inte alls.

Imorgon är det besöksdag så man får träffa sin familj och sina vänner, och om en vecka så har vi redan vår första permission.

Det första dagen var yrsel, men när vi alla gick och sova så såg jag ut genom fönstret och märkte att det snöade, och då visste jag att allt kommer att bli bra.

-IMF

P.s. Den här veckan har varit skitkall.