Men nästan. Egentligen så går man efter varandra i en lång kö med fem meters mellanrum från killen framför dig. Du ska ha fullständig stridsutrustning på dig, och eftersom det är vinter så skulle vi ha våra vita camouflage byxor. Sen går man där tyst i hur länge det sen än må ta. Man pratar inte, man sjunger inte och man lyssnar inte på musik. Det enda sättet som används för kommunikation är handtäcken som används för att den första mannen ska få kontakt i den sista mannen, och åt andra hållet.
Man skulle ju tro att det är långtråkigt, men tvärtom, det är riktigt uppfriskande, själv spelade Imperial March i mitt huvud hela vägen. Kanske det var utrimustninhen meg hjälmen och allt, eller så var det vädret och defakto att vi hade haft stridsövnibg i skogen, men nånting fick allting att kännas så viktigt, fint och meningsfullt. Jag slog visserligen knät i allt krypande i snön, men sist och slutligen var det inte så farligt.
Det viktiga att komma ihåg är ändå att klä sig rätt. Inte för lite, men definitivt inte för mycket. Svetten börjar snabbt och rinna när man börjar traska iväg, så ta istället med ett extra plagg du kan slänga på dig när det är paus, istället för att först svettas och sen frysa. Nyckeln till en lycklig dag är också torra handskar. Såna ska man ha i väskan.
Men efter en dag men ärtsoppa i skogen och snö i skorna så kan jag säga att det både var lärorikt och roligt.
Tills nästa gång!
-IMF
P.S. Slog mitt knä på enheten också, så det finns en risk att jag inte kan skriva om skjutbanedagen imorgon när jag knappast själv deltar, men oroa er inte, historierna tar inte slut i första hand :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar