Den första dagen var yrsel, mycket känslor och ännu mer människor. Och så stod man där, inne i ett rum, en stuga som det heter, men en otroligt ting rycksäck fylld med kläder, täcken, skor och allt möjligt annat, på ryggen medan man träffar 8 stycken andra i samma situation, och tre stycken andra som var i samma situation ett halvår sedan. Annars var du omringad av hundratals unga men utan hår, men så är det ju, kvinnorna i militären är en absolut minoritet, men när man en gång sätter foten innanför portarna så spelar könet inte mera någon roll.
Och efter det gick det bara framåt. Vi har lärt oss formationer, vilken pluton vi är i, information om kompaniet vi är vi, militärgader, vapenvård och så mycket mer. Och allt det här på fem dagar.
Men fast min kalender säger att det gått fem dagar så känns det som om jag känt dessa brudar en evighet. Vi trivs tillsammans, skrattar och svettas och gör vårt bästa. Vi har ett gemensamt mål, och här strider man inte för sig själv som man gör i skolan eller på arbetsmarknaden, vill du lyckas måste dina kompisar också lyckas.
Jag har fått ett vapen och en vapennummer som jag ska lära mig, vilket jag har gjort. Jag har fått en massa kläder och skor till olika ändamål, och jag har fått fyra måltider per dag.
Det är väckning 06.00 och det är tystnad 22.00 alla dagar. Telefonen får man ha framme under tystnaden om man då är tyst medan man använder den.
Det är så mycket regler att lära sig, men i slutändan är det värt det, jag kom hut för en orsak och jag ångrar mig inte alls.
Imorgon är det besöksdag så man får träffa sin familj och sina vänner, och om en vecka så har vi redan vår första permission.
Det första dagen var yrsel, men när vi alla gick och sova så såg jag ut genom fönstret och märkte att det snöade, och då visste jag att allt kommer att bli bra.
-IMF
P.s. Den här veckan har varit skitkall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar