Sista kvällen

Det skulle kunna vara vilken kväll som helst. Det skulle ha kunna vara en helt vanlig kväll på soldathemmet. Gå till kvällsbiten som aldrig förr och tala med sina vänner som om ingenting skulle vara annorlunda. Men det är inte vilken kväll som helst och snart blir allting annorlunda. 

För det är den sista kvällen. 

Den sista kvällen på brigaden. 

Den sista kvällen som beväring. 

Den sista kvällen förrän allting ändras. 

Inte för att det kommer som en överraskning. Vi visste alla att den nån gång kommer och vi visste också exakt när den kommer. Min råkar vara idag.

Här ligger jag nu i min säng. Sängen jag luggit i så många gånger förr. Visserligen i lite olika rum, men madrassen har jag haft från dag ett. Och hur normalt det än känns så vet man att det snart är slut. Imorgon på morgonen kommer jag inte att bädda sängen som alla andra mornar. Jag kommer inte att se till att rutorna ligger i linge med madrassens kanter och att vecket vid dynan är spänt och fint. Jag kommer inte att sätta på mig mina inneskodon och tänka på att gå i duschen på dagen och jag kommer absolut inte att sätta på mig min vanliga tjänste uniform. På morgonen kommer jag att för en sista gång sätta på mig permissionsdräken och placera baretten snett på mitt huvud. Jag kommer att sköta några sysslor och sedan också ge bort dem. Och efter lunchen kommer jag samt några andra att fö ut genom porten med civila kläder och civila väskor och ett soldatpass i fickan. Vi kommer att hemförlovas, hur konstigt det än känns. 

Men det är imorgon, inte idag. För idag ska ja ännu få sova, en sista gång i försvarsmaktens lakan, på min gula dyna och i mitt ljusblåa täcke. 

-IMF

Broderskap

Det känns vemodigt. För varje morgon blir dagarna färre, men det känns inte egentligen fören det påriktigt börjar vara få piggar på kammen. Och nu är det. Sex för att vara exakt. Och det är skrämmande. 

Inte för att men inte har väntat på det här, för det har man ju. Ända sen den förra kontingenten blev hemförlovad har jag väntat på min tur, men nu när min tur är kommen vet jag inte om jag är helt färdig. Jag har varit i skogen ett stort antal dagar, jag har skjutit och sprängt och lärt mig rädda liv, men ändå känns det som om jag har nånting kvar att visa, nånting kvar att utföra.

Men fast jag kommer att sakna det där skjutande och springande i skogen så kommer jag nog mest att sakna det manskapet jag spenderat mina 255 dagar med. Idag är dag 249, och jag kan inte fatta att jag och sex dagar inte kommer att få träffa och umgås med dessa människor som blivit mina bröder mer. Ingen som kommer och frågar ifall jag vill sitta med den på lunch, ingen som kommer bara för att prata skit eller frågar ifall man vill gå på en kaffe till soldathemmet. Jag kommer inte att ha nån att prata med på vägen till badrummet eller på vägen till transportcentralen. 

Det vi huvudsakligen lär oss här är ju att försvara vårt land, finnas där i krissituationer och i mitt fall rädda dem i nöd och i livsfara. Men vi lär oss också att uppskatta dem vi strider med, att lita på våra kamrater och att tåla dem man minst vill umgås med, för vi är en sammansvetsad trupp och vi vet att ifall det nånsin kommer att hända något så är det vi som står där, ända till slutet. 

Dagarna börjar ta slut, men det här är bara en början på resten av mitt liv. 

-IMF

Början på slutet

Jag hade inte tänkt mig att det skulle bli såhär när den äldre kontinenten åkte hem, jag trodde att tjänstgöringen skulle fortsätta på samma sätt som den gjort hittills. Men så är det inte, för nu är det den nyas tur, deras tur att bli utbildad och bli vald till deras framtida uppgifter. 

Det gamla manskapets tid är över dvs. Vi som tjänstgör 255 börjar närma oss slutet, vi har gjort vårt redan och våra uppgifter är nu att hjälpa till så mycket vi kan till vi blir ersatta av nya manskap. 

Det är nu man blir påmind om varför man kom hit och vad man hade för förväntningar, och förstås har dessa förväntningar inte uppnåtts, men istället har man gjort saker man aldrig ens kunde föreställa sig att göra. Men nu börjar det vara för sent för att förbättra sig för tiden håller på att rinna ut, det man inte han göra förblir ogjort och det man klarat av blir blott ett minne, eftersom ingen i det civila bryr sig ifall du klarade av barettmarschen eller inte. Jag gjorde det. På andra försöket fick jag gråtande i mål. Det var ett litet steg för dem som hade det som en förväntning, men ett stort steg för mig som ingen trodde att skulle klara av det.

Allt det här lägger vi snart i bagaget och fortsätter framåt, men före det är det 28 dagar tjänst kvar, som är lika viktiga som de 227 som redan är avklarade. 

Var det värt det? Absolut. 

Läger och parader

Snart har jag bara hundra dagar kvar av min militärtjänstgöring, och om två veckor kommer jag att se när de största delen av mina vänner och beväringschefer traskar ut ur porten för sista gången. Om det känns tomt? tja kanske, man har ju blivit van med att bo med dem och att kunna prata om vad som helst med dem. Men livet för alltid med sig nya utmaningar, både för oss som blir här på brigaden och för dem vars soliga dagar i reserven väntar.
Men hur är livet här på brigaden? Alla dagar är olika, ibland sitter man i en grop med sitt vapen och vaktar en väg och ibland går man från soldathemmet till enheten och vinkar åt sina militärpolisvänner med ett leende på läpparna, och ibland står man i en formation med nylackade skor och hälsar på den nya bataljonskommendören.

Så vad kan jag säga, alla dagar är olika.

Men är jag nöjd med mitt val att komma hit då? Ja absolut. Inte fick jag ju den uppgiften som jag hade velat ha, men som en vis man ibland brukade säga, så är livet det som händer när du själv är upptagen med att planera. Man kan alltså inte riktigt veta på förhand före man är här, man kan inte veta före man får veta.

Vi hade en sjöstridsövning nyligen, och idag fick vi en ny bataljonskommendör vilket innebar en liten parad i hans och den förra kommendörens ära. Det är riktigt mäktigt att stå i en formation med sitt eget kompani, tillsammans med två andra kompanier, då våra alla rörelser är nästan lika och kordinerade. Det är senast då man inser att man är en del av en stor helhet där alla är viktiga och alla behövs. Ibland kan det vara svårt när man sitter i sin grop i skogen att se den stora bilden, orsaken varför man gör det man gör, men man måste bara fokusera på det stora hela, perspektivet.

Men visst ser man ofta bara de små detaljerna, det faktum att man sitter i renget i en skog med ett vapen laddat med smällpatroner, men visst kan det också vara roligt. Alltid redo, fienden kan finnas var som helst, eller hur var det?

Ha det bra!

-IMF

 

Förberedelser inför en liten promenad

No big deal, det blir bara en rask promenad med lite punkter och sådär. Hela stridsutrustningen på förstås, lite kläder i väskan och lite vatten i flaskan... inte är det bara ca. 80 km vi ska gå.

Det är alltså Barrettmarschen jag talar om.

Den mest hypade men fruktade marschen av alla. 

Man ska komma ihåg att dricka vatten, tejpa fötterna, byta strumpor och fortsätta gå fast kroppen gett upp. Det är en psykologisk resa som tar över ett dygn.

Allt handlar om gruppen, att man kämpar på varandra och stöder varandra vad som än händer 

Jag är rädd för att ge upp, rädd för total förstörelse.

Får se hur det går

-IMF 

Kampen om jämlikhet

Mina damer och herrar och andra kära läsare, jag är tillbaka.

Jag är tillbaka från en skogskoma, en koma som inte bara skapades av själva skogen utan av så många andra händelser som har skett under de senaste veckorna. Det har bokstavligen varit blod svett och tårar, men också en del skratt.

Som ni minns så satt jag i beredskap över påsken och åkte direkt veckan därpå till Syndalen, i dessa tider kom det också ut en artikel om att kvinnor och män skulle börja dela stugor i militären, där jag var med och sade mina egna åsikter, och samtidigt gjordes det lite reklam om den här bloggen, vilket får mig att skämmas lite eftersom jag just då inte hade varken motivation eller ork att skriva några inlägg. Men nu är jag tillbaka, och med en massa trevliga historier som jag kommer att berätta under den här månaden.

Men just idag tänkte jag ta upp det här med att vara kvinna i militären. Som sagt så får jag ju inte sova i samma rum som männen nånstans på brigaden. Nu t.ex. är jag som dejour på vår hälsovårdsstation tillsammans med min manliga kollega, vilket resulterar i det att han sover i rummet där dejourerna sover, och jag sover i ett av de mindre patientrummen. Inget fel med det att ha ett eget rum för sig själv en vecka, men jag tror inte att jag skulle ha problem att sova i sängen ovanför honom då jag just varit 15 dagar i skogen och sovit i en sovsäck bredvid samma person.

Men det finns ännu också en massa andra sätt vi behandlas olika, och ibland kanske inte ens med mening. Själv är jag verkligen inte en av de starkaste kvinnorna, men jag vet att många av mina kvinnliga kolleger tränar en hel del på fritiden, men ändå brukar vi få bära det som väger mindre av någon orsak. Inte för att jag vill klaga, jag vet att jag inte orkar lyfta allt det där, men man behöver inte alltid anta att kvinnorna är svagare än männen.  Också brukar humorns kvalitet bli lite "sämre" och råare i skogen, men där igen så behandlas jag som en mycket känsligare person än en man. Jag råkar själv vara en som gråter väldigt lätt, men sällan över det att jag blivit förolämpad utan oftare när jag blir arg eller på riktigt ledsen.

Kvinnor är inte skörare än män, och jag tycker att det vore dags att behandla oss alla som vad vi är, beväringar, istället för att dela oss in i kön. Jo visst har vi kvinnor själva valt att komma hit, men inte är alla män hit tvingade heller. Vi är alla här av våra egna orsaker och det borde respekteras vare sig man är kvinna, man eller någon som inte vet ännu. Vi jobbar alla för en och samma orsak, ett och samma mål, och det målet har ingenting att göra med varken våra kön eller vår sexualitet eller vår tro för den delen. Vi är alla människor från olika ursprung med helt olika framtidsplaner, men just nu, denna korta tid vi är här, är det nu sen 165, 255 eller 347, så sitter vi i samma båt.

Ha det bra!

-IMF

Nöjd.

Jag stod i ledet och väntade på att lomaparollen skulle börja, att vi skulle bli beordrade att kolla ifall vi hade allting med oss och sedan få gå hem över veckoslutet. Solen sken och alla var på gott humör. Då kommer vår enhetschef och beordrar de personer han läser upp att komma bredvid honom framför förmationen. Mitt namn lästes upp först. Mitt hjärta bultade hårt och jag visste inte riktigt vad som skulle hända. Men jag fick inte skällor, jag fick gratulationer för avklarad medicinalmannakurs. Och just då kände jag lycka rinna igenom hela min kropp, jag var stolt över mig själv och vad jag klarat av. Och när jag sedan gick hem tog jag en sväng via butiken och köpte den fetaste lakritsstången jag kunde hitta. Visst kommer de tre kommande veckorna att vara tunga som fan, och kanske det värsta är att jag inte får åka hem före vappen, men i just den stunden kunde jag inte tänka på allt skit som komma skall, utan jag var nöjd med mig själv och med alla beslut som hade gjorts. 

Vi hörs

-En färdig medicinalman 

P.s. Jag har också får C1-körkortet ;) 

Att vara hemma

Åtminstone fem dagar i veckan spenderas på brigaden. Sakta men säkert börjar det till och med kännas som ett andra hem, man trivs, man passar in.

Men så kommer den dagen man ändå lite väntat på, lomapäivä, dagen då man får hoppa på bussen, tåget eller i mitt fall börja gå hemåt. Det är en befriande känsla att få ordern att lämna området och ta sig hem. Det betyder att man får träffa sina nära och kära, släkt och vänner, och man får äta den maten man lagar själv, sova i sin egen säng oc vakna när man vill. 

Men att fara på loma är inte alltid en dans. Ibland kommer det riktiga livet emot som en vägg. Man slår sig, faller och ligger där på marken hjälplös och sårbar. Och det värsta med det är att loman är för kort, man hinner inte ta sig upp på sina fötter före man ska tillbaka, och det finns inget tyngre än att gå ut genom ytterdörren i uniform och veta att man hade något på hälft där inne, men nu måste det vänta en vecka. För i militären finns det inte tid för att fixa saker, för att trösta, för att sörja en vän. 

Och nu ligger jag själv här, med allt dör många civila tankar i huvudet som bara får vänta. Jag har inte tid för dem nu, och fast ni kommer att tynga och trycka mig ner så får ni vänta. Förlåt. 

Vi hörs!

-IMF

Haaveet Kaatuu

Alla kommer till militären av olika orsaker, de flesta för att de måste, men vissa ser det som en heder, som ett sätt att få en viss utbildning.

Efter g-perioden blev vi alla placerade till de enheten där vi kommer att tjänstgöra på riktigt. Vi kunde förstås lägga in önskemål, men besluten kom från högre makter, och dagen då man får veta vart man hamnar kallas för Haaveet Kaatuu, och som namnet säger så är det då drömmarna blir krossade.

Själv ville jag ha en chefsutbildning, gå Underofficersskolan. Men det går inte alltid som man vill.

Samma dag som detta skedde hade vi också vakutbildning, vi hoppade alltså i havet med alla kläder på bara för att känna hur det känns och veta hur man kommer upp. Nå det gick som det gick, och efteråt fick man ju på sig torra kläder och man blev varm ganska snabbt, men sen kom stunden så alla kallades till korridoren. Enhetschefen stod och väntade med en lång lista i sin hand, och då visste vi att det här nu var de slutgiltiga besluten. Han räknade upp namn och uppgifter och dagar. Till slut kom mitt namn, men inte alls med den mängden dagar och den uppgift jag hade anmält intresse för, utan helt tvärtom, det var något jag inte alls ville bli. Jag kände hur jag blev kallsvettig, hur mitt ansikte tappa färg och bur tårarna trängde sig ut. Jag kände mig misslyckad, inte tillräckligt bra. Den sorgsna känslan förvandlades snabbt till ilska och till ångest. Jag tror jag aldrig har känt mig så sönder, så sliten och så misslyckad. Och efter en lång stund av sittande i ett hörn där jag försökt lugna ner mig så gick jag till enhetschefen för att skriva underpappret. Det gick inte att ändra på besluten, det var det här jag skulle göra ända till den 13 september. Min hand skakade, men ändå lyckades jag skriva en skakig underskrift. Nu var det officiellt. Jag skulle bli medicinalman.


Hur över dramatiskt det än låter så är det sant. Men det går inte alltid som man vill, men alltid är det inte så hemskt som det verkar. Och nu när jag har en fjärde del av medicinalmannakursen avklarad så kan jag säga att det skulle ha kunna bli värre, för sist och slutligen är det attityden som bestämmer om man trivs eller inte.

Ha det bra och ge inte upp!

-IMF

P.s. Glöm inte att andas.

Faneden

Nu har det gått lite över två veckor sen vi svor faneden.

Det var en solig dag. Fåglarna sjöng på morgonen när vi stod utanför enheten och övade på taktmarschen. Morgondimman täckte gräsmattan, men det var ändå inte kallt. Alla hade duschat och satt på sig sina permissionskläder. Stugorna var städade och allting var färdigt. Gästerna kom igenom portarna kl.10, medan spektaklet började först 12.

Det var en festlig stund att marschera in på plan i marschmusik, att ta av sig mössan och lyfta sin hand och svära att försvara sitt fosterland.

Jag vet inte vad annat man kan säga, en dag med musik, de nära ock kära och en befodring. Kan livet bli bättre?

-IMF

Att inte vara den bästa

Militären är som ett stort grupparbete. Du måste lita på att dina vänner gör sin del, du måste kunna lita på dina vänner med ditt liv, bokstavligen faktiskt, då man springer med dem i skogen mad skarpa patroner i pipan. Men alla är vi olika, och vissa är bättre på vissa saker, så är det bara, det är mänskligt.

Men ibland går det inte som planerat, inte som man vill. Och då kan man inte börja skylla på sina medmänniskor fast de skyller på dig. Alla ansvarar för sig själv, men man ansvarar också för sin medmänniska, vi sitter i samma båt. Finns det någon som är svagare så måste du stöda den och inte trampa på den. Har du inte din kompis bakom din rygg när du anfaller så är du så gott som död. Gruppen är lika stark som sin svagaste länk, och en massa andra klyschor.

Men det är sant, och jag, som ibland hittar mig där i den svagare ändan vet att jag inte blir starkare av att man springer på mig. Ibland behöver man någon som springer bredvid en och kämpar en framåt. Det är då man lyckas, när man hjälper andra lyckas. Det är inte en tävling, det är ett grupparbete, en lagsport.

Imorgon svär vi faneden och blir befordrade till jägare. Ett steg framåt och en symbolisk händelse jag ser fram emot.

Ha det bra

-IMF

Krigarens prov

Grundperioden börjar komma till sitt slut och snart tilldelas vi de uppgifter som vi kommer att hålla på med resten av vår tjänstgöringstid.

Det är alltså nu det anses att vi kan grunderna, att vi kommer att klara oss i framtiden, och det finns ett sätt att testa detta, nämligen krigarens prov.

Krigarens prov är delat i 10 punkter där det testas kunskaperna i te.x. handgranat, bandmina, kes (sinko), anfall, försvar, TCCC och en massa mer. Alla de grundläggande uppgifterna en krigare har, alltså. Ett gott resultat belönas igen med en DP och resultaten hjälper också utbildarna och cheferna att göra det rätta beslutet i vart man kommer att flyttas.

Hela kompaniet marscherade till skogen där provet skulle hållas. Den första punkten var skyddsmaskövningen, och den gjorde vi alla samtidigt, med efter det delades vi in i mindre grupper och så började det löpa. Den enda gången det egentligen var paus var då man fick lunch. Ja visst hann man snacka en del skit också medan man väntade å sin tur, då krigarens prov testar den enskilda krigarens kunskaper och inte en grupps kunskaper. Och när provet var slut satte man ryggsäcken tillbaka å ryggen och gick tillbaka till enheten. En dag mindre igen

Ha det bra!

-IMF

G-lägret - del 2

Nu har det redan gått en tid sen senaste inlägg, men vad kan jag säga, jag sitter ju inte direkt på så mycket fritid och när jag gör det så finns det en massa andra saker som tar mitt intresse istället för att skriva.

Men jo, på grundlägret var det inte bara att sätta upp tält som vi lärde oss, utan också en massa andra förebyggande saker.

Ett läger är som en helhetsövning. Det man gör är inte bara för att "få det bekvämt" för sig, utan man sover och äter bara för att få lite energi så man orkar. Så på lägret hade vi också en del stridsövningar och sista dagen ett skjutprov.

Stridsövningarna var allt från minering, patrullens anfall och försvar och handgranat.
En bandmina är som en stor puck som väger 10kg. Den ska man gräva ner i marken, men inte för djupt, utan just passligt så att fienden inte ser den när de kör över den. Så till utbildningen hör både att gräva, att armera och att kamoflera.
Patrullens anfall och försvar är att ligga där i sig grop och skuta på fienden, eller springa med sin patrull i anfall, söka skytt och skjuta. En patrull består av tre personer, varav han/hon i mitten är patrullchef.
Och handgranaten ska du veta hur man sätter ihop i transportskick, hur man håller i den rätt och hur man kastar den så att den träffar målet. Känns inte svårt, men det är svårare att träffa än vad man tror. Dessutom är ju en handgranat inte många sekunders tid före den sprängs i luften efter att man tagit ut sprinten, så man bör också vara snabb.

Och så avslutade vi lägret med STG 11, skjutprovet som med gott resultat kan belöna dig med en DP, duglighetspermission. Ingen sådan åt mig, men inte var jag riktigt usel heller

Ungefär så

Ha det bra!

-IMF

G-lägret - del 1

Läger är en stor del av den militäriska utbildningen, och g-lägret, dvs grundlägret är det första lägret man har som rekryt. Det är då du lär dig grunderna, hur man sätter upp ett tält, hur men tänder en kamin och hur man absolut inte tänder en kamin.

Man äter naturligtvis också alla sina måltider ute i skogen, batamat så att säga. På morgonen vet du att det är gröt de serverar, så du vet vad du sätter i munnen fast det är mörkt ute, lunchen sker i daggsljus, medan middagen alltid är ett mysterium. Du vet att du alltid bara behöver använda en sked till alla måltider, fast det inte skulle vara soppa, men du vet vad du äter först när du stoppar skeden i munnen, om ens då.  Det som också är viktigt under måltider är att man äter i luftskydd, dv. en-två pers per träd. På så sätt syns inte alla soldater i en klunga om fienden skulle råka flyga ovanför oss under mattider.

Och fast det ibland kändes frustrerande att inte se någonting, så är det förbjudet att använda ficklampa, bara av den orsaken att det syns helt otroligt bra, både med bara ögat och ännu bättre med redskap. Samma sak gäller ljud användning, det känns som om man inte pratar så högt, men sitter det någon i skogen som spanar efter dig så har den en stor fördel ifall du pratar med vanlig volym.

När natten kommer och det är sovdags kryper alla förutom en in i tältet, en måste alltså alltid vara närpostvakt, gå runt tältet och se till att det inte kommer obehöriga till platsen. Och eftersom det är mörkt så kan man inte alltid veta ifall personen är obehörig eller inte så vi hade alltså ett tvådelat lösenord, vakten frågar lösen, den andra personen svarar med den ena delan och vakten svarar med den andra delen. På så sätt vet man också ifall vakten faktiskt är en av de egna. Närpostvakten måste också se till att det finns eld i kaminen, och i vintertider ska kaminen helst vara röd, och det betyder att man fyller på ved varje 5-10 minuter. Ifall kaminen slocknar och chefen vaknar så kan det i värsta fall betyda att han beordrar "irti" vilket betyder att man tar ner tältet och sätter upp det igen. Kanske 5 meter söderut, ifall det skulle vara varmare där? Och att sätta uppp och ta ner tältet betyder inte bara själva tältet, utan också maskeringen av det, som är en hel process i sig.

Men trots alla regler och procedurer så tycker jag att jag trivdes.

Mer om lägret kan ni läsa i nästa del

Ha det bra!

-IMF

Skyddsmask övningen

Hela tiden lär vi oss viktiga saker en krigare måste kunna. Ibland är de mer fysiska och ibland är det mindre fysiska. Nyligen så stod det skyddsmask på scemat.

Tänk dig att du är i en bastu. Men det finns ingen lava att sitta på. Det är heller inte varmt och du visar absolut ingen hud för du är påklädd i en regnrock och regnbyxor med ett par vintergummistövlar. På ditt huvud har du inte bara din spända huva utan också din hjälm, och ditt ansikte täcks av en skyddsmask som skyddar dig ifrån att få tårgas i dit ansikte, då det inte mera är en bastu, utan en container fylld av gas. Och på det här sättet vet du ifall din skyddsmask är tät eller inte.

Var inte oroliga, skulle min mask inte ha varit tät så skulle bara mina ögon ha tårats och ansiktet börjat klia, eftersom vi gör övningen för att prova våra skyddsmasker och inte för att ta livet av beväringarna. Men visst kittlade det lite i magen när man går in i en mörk container och ser på när utbildaren börjar gasa. Och efteråt fick vi förstås lära oss hur man tvättar av sig all gas, så man inte går omkring med tårgas på sina kläder, och efter övningen hade vi välförtjänt självvård, d.v.s. dusch och ännu en extra avsköljning av skyddsmasken.

Orsaken varför det heter skyddsmask och inte gasmask är att masken inte bara skyddar dig från gaser och orenheter som t.ex. radioaktivt damm i luften, utan också ditt ansikte från värmestrålningar. Kommer det ett alarm så är masken det första du sätter på och det sista du tar av dig. vid en varning sätter man först skyddsutrustnigen på sig och masken först vid varning, detta för att det kan gå timmar efter varningen före den egentliga faran kommer och det skulle vara onödigt att sitta där med förminskat syreintag såpass länge.

Det är intressant och lärorikt, och varje dag så känns det mer och mer som ett andra hem

Nå imorgon sätts allting på spel då det gäller att göra sig redo och marschera mot det första lägret.

Ha det bra!

-IMF

Marsch

När det sades år mig att det var dags för marsch började jag direkt tänka på taktmarsch i snygga uniformer och vapnet på axeln. Det är inte alls så som det är. 

Men nästan. Egentligen så går man efter varandra i en lång kö med fem meters mellanrum från killen framför dig. Du ska ha fullständig stridsutrustning på dig, och eftersom det är vinter så skulle vi ha våra vita camouflage byxor. Sen går man där tyst i hur länge det sen än må ta. Man pratar inte, man sjunger inte och man lyssnar inte på musik. Det enda sättet som används för kommunikation är handtäcken som används för att den första mannen ska få kontakt i den sista mannen, och åt andra hållet. 

Man skulle ju tro att det är långtråkigt, men tvärtom, det är riktigt uppfriskande, själv spelade Imperial March i mitt huvud hela vägen. Kanske det var utrimustninhen meg hjälmen och allt, eller så var det vädret och defakto att vi hade haft stridsövnibg i skogen, men nånting fick allting att kännas så viktigt, fint och meningsfullt. Jag slog visserligen knät i allt krypande i snön, men sist och slutligen var det inte så farligt.

Det viktiga att komma ihåg är ändå att klä sig rätt. Inte för lite, men definitivt inte för mycket. Svetten börjar snabbt och rinna när man börjar traska iväg, så ta istället med ett extra plagg du kan slänga på dig när det är paus, istället för att först svettas och sen frysa. Nyckeln till en lycklig dag är också torra handskar. Såna ska man ha i väskan.

Men efter en dag men ärtsoppa i skogen och snö i skorna så kan jag säga att det både var lärorikt och roligt. 

Tills nästa gång! 

-IMF

P.S. Slog mitt knä på enheten också, så det finns en risk att jag inte kan skriva om skjutbanedagen imorgon när jag knappast själv deltar, men oroa er inte, historierna tar inte slut i första hand :) 

Bokstavskombinationer

Det kommer en dag då man vaknar och vet att allting är fel. Din näsa och fina ögon rinner, ditt huvud bultar och din kropp skakar. Feber. 

Och här i militären sånär det inte bara att se sjuk ut och säga att man inte kommer med, utan man måste sjukanmäla sig på morgonen och sedan gå till det så kallade sjukis. 

Där brukar man dessutom få vänta, och av någon orsak så måste du ha din träningsdräkt på dig när du går dit. Och väntan kan vara varierande, vissa väntar en kvart, vissa tre timmar eller kanske mer. Jag behövde kanske vänta en halv timme, om ens det. Och jag var ju ett lätt fall, feber och flunssa, så när jag gick in till mottagningen så kastades det en massa piller på mig och sen skrevs det ut en befrielse. 

Det är nu den knepiga kommer. För i militären är man inte bara sjuk och frisk, utan man får en befrielse beroende på ditt tillstånd, och alla dessa befrielser har en förkortning, en bokstavskombination dom man borde kunna. Den befrielsen jag fick idag var BT, befriad från all tjänst. Det betyder att det enda jag har gjort idag är att jag har legai i min säng, läst lite bok och gått till maten. När du har BT så behöver du inte göra nånting annat än att äta, vilket är bra just för feber så får man vila så att man inte blir värre. Men har du BT så får du inte gå på permission eller till soldathemmet, eller nånting annars den stilen, då ska du bara ta det lugnt och vila, men eftersom jag vilar idag halva dagen och jag vill så gärna hem imorgon, så är min morgondagens befrielse BTUT, som innebär att jag är befriad från utetjänst, och jag kan vid behöv säga till när jag inte orkar så behöver jag inte fortsätta. Har man BTUT får man gå på permission, men det lönar ju sig att då sova hemma över permissionen så man är pigg och kry nät man återvänder till brigaden. Sen finns det ju en massa andra bokstavskombinationer, och de alla är inte ens relaterade till befrielserna, men vi går in på det en annan gång. 

Såhär var min första befrielse, vi hoppas att allt går som planerat så jag snart får njuta av min första permission.

Ha det bra! 

-IMF

Besöksdag.

I nästan varje finsk mans liv sker någon gång en stor förändring. De har vetat att denna dag kommer att komma direkt från födseln, men de verkar alla lika chockade när den kommer. Den dagen var på måndagen. Dagen då dessa gossar måste lämna mamma och flickvän hemma, börja bädda sin egen säng och måste lyda vad andra säger. Militärtjänsten.

Men för att lätta på deras känslor och hemlängtan så ordnades det en besöksdag igår, lördag, för att påminna dem om att den civila världen finns kvar, att flickvännen inte lämnat dig. 

För två år sedan var det jag som var flickvännen. Det var jag som stod vid porten och väntade på att få se min käraste utan hår och med gröna kläder. Men nu var det min tur att ha de gröna kläderna på, och när man började se omkring så fattade man att besöksdagen egentligen är bara en påminnelse åt rekryterna att livet inte är slut, att mamma  finns där på andra sidan porten.

Själv tog jag det mer som en "hej här bor jag"- dag. Träffade lite familj, åt lite ärtsoppa med pojkvännen och drack en kopp kaffe på det överfulla soldathemmet. Inget extra, för jag är här frivilligt, och jag vet att livet utanför nog kan vänta, men alla kanske inte har fattat det. Ännu. 

-IMF 

Men fint var det att se så mångas familjer komma från när och fjärran för att se på sina småttingar och älskade när de är klädda i statens kläder. Mysigt liksom

In(t)rycket

Det är fredag. Det är nu femte dagen jag har på mig de gröna kläderna staten förser mig med. 

Den första dagen var yrsel, mycket känslor och ännu mer människor. Och så stod man där, inne i ett rum, en stuga som det heter, men en otroligt ting rycksäck fylld med kläder, täcken, skor och allt möjligt annat, på ryggen medan man träffar 8 stycken andra i samma situation, och tre stycken andra som var i samma situation ett halvår sedan. Annars var du omringad av hundratals unga men utan hår, men så är det ju, kvinnorna i militären är en absolut minoritet, men när man en gång sätter foten innanför portarna så spelar könet inte mera någon roll.

Och efter det gick det bara framåt. Vi har lärt oss formationer, vilken pluton vi är i, information om kompaniet vi är vi, militärgader, vapenvård och så mycket mer. Och allt det här på fem dagar. 

Men fast min kalender säger att det gått fem dagar så känns det som om jag känt dessa brudar en evighet. Vi trivs tillsammans, skrattar och svettas och gör vårt bästa. Vi har ett gemensamt mål, och här strider man inte för sig själv som man gör i skolan eller på arbetsmarknaden, vill du lyckas måste dina kompisar också lyckas.

Jag har fått ett vapen och en vapennummer som jag ska lära mig, vilket jag har gjort. Jag har fått en massa kläder och skor till olika ändamål, och jag har fått fyra måltider per dag. 

Det är väckning 06.00 och det är tystnad 22.00 alla dagar. Telefonen får man ha framme under tystnaden om man då är tyst medan man använder den.

Det är så mycket regler att lära sig, men i slutändan är det värt det, jag kom hut för en orsak och jag ångrar mig inte alls.

Imorgon är det besöksdag så man får träffa sin familj och sina vänner, och om en vecka så har vi redan vår första permission.

Det första dagen var yrsel, men när vi alla gick och sova så såg jag ut genom fönstret och märkte att det snöade, och då visste jag att allt kommer att bli bra.

-IMF

P.s. Den här veckan har varit skitkall.