Inte för att men inte har väntat på det här, för det har man ju. Ända sen den förra kontingenten blev hemförlovad har jag väntat på min tur, men nu när min tur är kommen vet jag inte om jag är helt färdig. Jag har varit i skogen ett stort antal dagar, jag har skjutit och sprängt och lärt mig rädda liv, men ändå känns det som om jag har nånting kvar att visa, nånting kvar att utföra.
Men fast jag kommer att sakna det där skjutande och springande i skogen så kommer jag nog mest att sakna det manskapet jag spenderat mina 255 dagar med. Idag är dag 249, och jag kan inte fatta att jag och sex dagar inte kommer att få träffa och umgås med dessa människor som blivit mina bröder mer. Ingen som kommer och frågar ifall jag vill sitta med den på lunch, ingen som kommer bara för att prata skit eller frågar ifall man vill gå på en kaffe till soldathemmet. Jag kommer inte att ha nån att prata med på vägen till badrummet eller på vägen till transportcentralen.
Det vi huvudsakligen lär oss här är ju att försvara vårt land, finnas där i krissituationer och i mitt fall rädda dem i nöd och i livsfara. Men vi lär oss också att uppskatta dem vi strider med, att lita på våra kamrater och att tåla dem man minst vill umgås med, för vi är en sammansvetsad trupp och vi vet att ifall det nånsin kommer att hända något så är det vi som står där, ända till slutet.
Dagarna börjar ta slut, men det här är bara en början på resten av mitt liv.
-IMF
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar