Början på slutet

Jag hade inte tänkt mig att det skulle bli såhär när den äldre kontinenten åkte hem, jag trodde att tjänstgöringen skulle fortsätta på samma sätt som den gjort hittills. Men så är det inte, för nu är det den nyas tur, deras tur att bli utbildad och bli vald till deras framtida uppgifter. 

Det gamla manskapets tid är över dvs. Vi som tjänstgör 255 börjar närma oss slutet, vi har gjort vårt redan och våra uppgifter är nu att hjälpa till så mycket vi kan till vi blir ersatta av nya manskap. 

Det är nu man blir påmind om varför man kom hit och vad man hade för förväntningar, och förstås har dessa förväntningar inte uppnåtts, men istället har man gjort saker man aldrig ens kunde föreställa sig att göra. Men nu börjar det vara för sent för att förbättra sig för tiden håller på att rinna ut, det man inte han göra förblir ogjort och det man klarat av blir blott ett minne, eftersom ingen i det civila bryr sig ifall du klarade av barettmarschen eller inte. Jag gjorde det. På andra försöket fick jag gråtande i mål. Det var ett litet steg för dem som hade det som en förväntning, men ett stort steg för mig som ingen trodde att skulle klara av det.

Allt det här lägger vi snart i bagaget och fortsätter framåt, men före det är det 28 dagar tjänst kvar, som är lika viktiga som de 227 som redan är avklarade. 

Var det värt det? Absolut.