Jag är tillbaka från en skogskoma, en koma som inte bara skapades av själva skogen utan av så många andra händelser som har skett under de senaste veckorna. Det har bokstavligen varit blod svett och tårar, men också en del skratt.
Som ni minns så satt jag i beredskap över påsken och åkte direkt veckan därpå till Syndalen, i dessa tider kom det också ut en artikel om att kvinnor och män skulle börja dela stugor i militären, där jag var med och sade mina egna åsikter, och samtidigt gjordes det lite reklam om den här bloggen, vilket får mig att skämmas lite eftersom jag just då inte hade varken motivation eller ork att skriva några inlägg. Men nu är jag tillbaka, och med en massa trevliga historier som jag kommer att berätta under den här månaden.
Men just idag tänkte jag ta upp det här med att vara kvinna i militären. Som sagt så får jag ju inte sova i samma rum som männen nånstans på brigaden. Nu t.ex. är jag som dejour på vår hälsovårdsstation tillsammans med min manliga kollega, vilket resulterar i det att han sover i rummet där dejourerna sover, och jag sover i ett av de mindre patientrummen. Inget fel med det att ha ett eget rum för sig själv en vecka, men jag tror inte att jag skulle ha problem att sova i sängen ovanför honom då jag just varit 15 dagar i skogen och sovit i en sovsäck bredvid samma person.
Men det finns ännu också en massa andra sätt vi behandlas olika, och ibland kanske inte ens med mening. Själv är jag verkligen inte en av de starkaste kvinnorna, men jag vet att många av mina kvinnliga kolleger tränar en hel del på fritiden, men ändå brukar vi få bära det som väger mindre av någon orsak. Inte för att jag vill klaga, jag vet att jag inte orkar lyfta allt det där, men man behöver inte alltid anta att kvinnorna är svagare än männen. Också brukar humorns kvalitet bli lite "sämre" och råare i skogen, men där igen så behandlas jag som en mycket känsligare person än en man. Jag råkar själv vara en som gråter väldigt lätt, men sällan över det att jag blivit förolämpad utan oftare när jag blir arg eller på riktigt ledsen.
Kvinnor är inte skörare än män, och jag tycker att det vore dags att behandla oss alla som vad vi är, beväringar, istället för att dela oss in i kön. Jo visst har vi kvinnor själva valt att komma hit, men inte är alla män hit tvingade heller. Vi är alla här av våra egna orsaker och det borde respekteras vare sig man är kvinna, man eller någon som inte vet ännu. Vi jobbar alla för en och samma orsak, ett och samma mål, och det målet har ingenting att göra med varken våra kön eller vår sexualitet eller vår tro för den delen. Vi är alla människor från olika ursprung med helt olika framtidsplaner, men just nu, denna korta tid vi är här, är det nu sen 165, 255 eller 347, så sitter vi i samma båt.
Ha det bra!
-IMF
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar