Men så kommer den dagen man ändå lite väntat på, lomapäivä, dagen då man får hoppa på bussen, tåget eller i mitt fall börja gå hemåt. Det är en befriande känsla att få ordern att lämna området och ta sig hem. Det betyder att man får träffa sina nära och kära, släkt och vänner, och man får äta den maten man lagar själv, sova i sin egen säng oc vakna när man vill.
Men att fara på loma är inte alltid en dans. Ibland kommer det riktiga livet emot som en vägg. Man slår sig, faller och ligger där på marken hjälplös och sårbar. Och det värsta med det är att loman är för kort, man hinner inte ta sig upp på sina fötter före man ska tillbaka, och det finns inget tyngre än att gå ut genom ytterdörren i uniform och veta att man hade något på hälft där inne, men nu måste det vänta en vecka. För i militären finns det inte tid för att fixa saker, för att trösta, för att sörja en vän.
Och nu ligger jag själv här, med allt dör många civila tankar i huvudet som bara får vänta. Jag har inte tid för dem nu, och fast ni kommer att tynga och trycka mig ner så får ni vänta. Förlåt.
Vi hörs!
-IMF
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar